Jag kommer aldrig att vänja mig vid skriket och höjda röster, men så är en del av den sicilienska kulturen tyvärr! Den person som måste skrika har definitivt tappat kontrollen över sitt agerande. Tar inte personer som skriker på allvar. Kan inte heller säga åt folk hur de ska leva, men ingen skriker åt mig, det är jag noga med att markera och ingen gör det heller två gånger. Det är mer regel än undantag på Sicilien; det är vardagsmat på jobbet, i familjer, på gatan, i princip överallt och det är väldigt tröttande, så jag har ett överlevnadstips:
Om du t.ex. hamnat i en italiensk familj och är trött på allt hack och bråk vid middagsbordet:
* Stäng öronen och följ ansiktsminerna så kommer du att ha en live komedi varje familjemiddag!
På jobbet:
* bara gå din väg! Tappade hakor är det enda du lämnar bakom dig, men du vinner respekt!
